Tänk dig en by mitt ute i ingenstans. Verkligen, ingen vet var den ligger. En by bland sjöar, omringad av stora träd och ängar. Får du bilden i huvudet? Bra. I hjärtat av byn är hus byggda, somliga må säga många, och likt en arena är de alla omslutna av träden. Utanför den gröna muren finns allt färre hus och familjerna där har bott här länge.

Befinner man sig här existerar endast nuet, bara det du ser. Likaså, om du åker härifrån och kommer tillbaka lär du överraskas av att inget har förändrats. Fast efter ett tag tycker du inte längre det inte är konstigt. Du börjar undra om inte tiden står stilla.

En liten Sara tänkte så här om platsen där hon växte upp, och därmed började intresset för att berätta. Förmodligen är det den vilda fantasin som sitter kvar för än idag när jag är där vid nattetid kommer känslan av att inget annat existerar. Ljuset från gatlyktorna försvagas, nästan kvävs av mörkret. Då tar stjärnorna vid och suger en allt djupare ut i universum. Du kan riktigt se en svart oändlig båge breda ut sig över den nu allt större byn.

Vem är då Sara Osberg? För mig är det en av dem svåraste frågorna att svara på. För ska jag vara ärlig tror jag inte att jag riktigt vet. Du kanske tänker ”vadå, det är klart att man vet vem man är?”. Jag kan endast berätta ur mitt perspektiv, och då är svaret ett nej.

Med en fot i det förflutna, den andra i det kommande, blir mitt sinne och mina känslor kluvna i mitten hos det nutida. Under en alldeles för lång tid har jag låtit min hjärna gå på högvarv och allt har nu kommit ikapp mig. År efter år har jag mått sämre men inte reflekterat över det mer än att livet har sina brister, och givetsvis att vardagen fått in mer stress. Det är väl en del av att växa upp, tänkte jag och klev in i väggen. Nu är jag här med utmattningsdepression, med den sämsta timingen någonsin, och börjar undra om jag inte tappat bort mig själv i samband som den började utveckla sig.

Så åter till frågan, vem är Sara Osberg? Det återstår att se.