Det bästa du vet. Kanske en hobby du gjort i åratal, eller ett nyuppväckt intresse? Vara med en specifik person som förgyller din dag? Vad det nu än är, föreställ dig att du inte får göra det. På obestämd tid fråntas du din höjdpunkt i livet. Dessutom utan en ordentlig förklaring. Ingen vill säga dig varför och du håller på att bli galen. Det enda du vet är att någon gör detta mot dig och att du inget kan göra åt det. Hur hade du reagerat?

Det bästa du vet. Skulle du låta någon ta det ifrån dig? Någon okänd, någon bekant, någon släkting, någon vän? Du själv? Uttrycket ”sova med fienden” har använts flitigt, men om man nu sover ensam bör det ju inte gälla. Fel. Då tillbringar du dina nätter med den värsta fienden av alla. Det var i alla fall vad jag fått höra.

För mig har träning varit mitt allt i livet. Sedan barnsben har jag aldrig kunnat sitta still, haft myror i brallan som min faster sa, och med det alltid hållit på med idrott. Blev det stressigt i skolan, var lösningen träning. Svårt att ta ett beslut, var lösningen återigen träning. Genom att röra på mig kunde jag tänka klart, samla energi, och framförallt må bra. Dessvärre ser det inte ut så i nuläget.

Har du inte hört talas om CAM är du inte ensam, det hade inte mina första läkare heller. CAM är en form av höft impingement, en pålagring på övergången mellan lårbenshuvudet och lårbenshalsen. När jag förstod att jag var skadad var det den diagnosen sjukgymnasten gav mig. Allmänläkarna trodde inte på det eftersom mina besvär inte var de typiska och ville därför inte låta mig röntgas. På något sätt hände röntgen i alla fall, men som inte visade något. För att ta den korta versionen blev det därefter en mängd besök hos sjukgymnaster, läkare, kiropraktorer, kinesiologer, och remisser skickade till ortopeder. Efter första ortopedbesöket stod det klart, jag har CAM.

Äntligen hade jag fått reda på var det var, vad skönt för mig som folket runt om mig sa. Detta var 5 månader efter att jag först märkt av min skada. Men jag var arg. Rädd. Arg för att denna resan kunde varit över om första röntgen gått rätt till. Rädd för vilken påverkan det hela skulle ha på min fotboll.

Andas in. Andas ut. Gå vidare. Det var vad som behövdes. Ilskan försvann och ersattes med tacksamhet, rädslan med motivation. Nu har jag fått min operationstid och kan inte göra annat än vänta. Jag vill tro att det är bättre så här. Att detta händer av en anledning. Vad mer kan jag hoppas på?

Allt har sin tid och jag antar att det inte var så bråttom med detta. Ibland kan det vara bra att ta ett steg tillbaka, om du nu blir tvingad till det eller gör det självmant. För att se det hela ur en annan vinkel. Fundera på vad man egentligen lägger all sin tid på, all sin energi på, om det är värt det. Fast vet ni vad,

For every setback, God has a major comeback.

Det fina i den här berättelsen är att jag var så arg på mig själv i början, kunde inte förstå varför min kropp gjorde detta mot mig. För du förstår, CAM växer fram successivt. Det handlar inte om en plötslig skada som orsakar det. Jag började se mig själv som fienden, den som hindrade mig från att träna. Fast det var innan jag förstod varför jag utvecklat det. I hela mitt liv har jag tränat. Flera sporter med flera årskullar. Mina muskler var det inga problem med. De stärktes jämsides med min aktivitet. Däremot kunde inte skelettet göra det, men det lät sig anpassas. Min kropp stärkte sig själv så jag kunde fortsätta göra det jag ville. Den har tagit hand om mig under så lång tid. Nu är det min tur att ta över. I det här fallet kommer jag inte oroa mig över att sova ensam.