Det har nu gått 12 dagar sedan min operation. Tolv dagar sedan jag fick kryckorna, sedan jag började med smärtstillande och sedan jag blev väldigt begränsad.

Tisdag förmiddag satt jag i ett rum med en sjukgymnast som gick igenom mina två kommande veckors tillåtna aktivitet. Fyra gånger om dagen blev jag tillsagd att göra 8 rörlighetsövningar så länge det inte gjorde ont. Därefter blev jag visad till uppvaket där jag skulle ta på mig en sån där fin sjukhusklänning och ett par knästrumpor. Hela jag var som ett fnöske efter hibiscrub-duschen kvällen innan. Jag hamnade i en säng där jag passade på att läsa några tidningar innan det var min tur att åka in till operationssalen, och väl där ”somnade” jag…

Kort efter operationen blev jag medveten att om en allvarlig situation uppstår där jag är tvungen att fly snabbt, är jag körd. Därför världen, är jag tacksam om inget sådant händer i några veckor framöver.

Nu ser min vardag ungefär ut så att jag vaknar när någon i huset låter, djur som människa, äter något mamma tagit fram och efter det hamnar i soffan. Eftersom jag inte kan bära något då kryckorna kommit in i mitt liv är jag ständigt beroende av min familj, vilket är oerhört irriterande för alla parter. Framförallt nu när min skoltransport inte ordnats och jag därför inte varit i skolan på 2 veckor utan har mamma kloss an dagligen.

Vid sådana tillfällen får man hitta något man kan fokusera på och som hjälper en att stänga av för att inte relationen ska pressas för mycket. De senaste dagarna har det varit att måla som tagit den rollen hos mig.

 

Två äldre teckningar som jag hittade när jag först tog fram mitt gamla målarblock.

Gårdagens familjekväll framför tv:n fick fram denna. Antar att jag börjar längta lite till vårens bal.